Translate

torsdag 26 november 2020

Ett steg framåt två steg bakåt..

Ibland har man bara lust att skriva av sig. Speciellt när man har för mycket i huvudet. Ett sätt att ventilera med sig själv och rensa känslor. Känslor som går upp och ner konstant. 

År 2020 blev ett tufft år för alla. Tufft på olika sätt. En pandemi som vi lever i just nu kan ställa till det riktigt ordentligt. Rädsla är det värsta en människa kan ställas emot. Det är nämligen inget vi kan rå för. En känsla som är väldigt invecklad, som är svår att förstå. Kroppen reagerar olika men det man vet är att den här känslan är långt ifrån härlig. I våras när nyheterna bombarderades av ett virus som spred sig lika snabbt som ett stjärnfall började vi känna rädsla. Men man trodde kanske inte att det skulle bli så här. 

Det började röra på sig ordentligt på mitt tidigare jobb. Flighter ställdes in. Trump stängde USA:s gränser. Vi körde evakueringsflyg till olika delar av världen. Turn arounds till USA för få hem strandsatta svenskar och vice versa gällande amerikaner. Blev först permitterad och hade standby på varje schema man fick i ca tre månader innan man fick veta att företaget inte hade råd att fortsätta min anställning. Under den här tiden åkte jag på Covid-19. Det kändes som att det var oundviktligt med tanke vad jag jobbade med. Tappade smak och doft i 7 veckor. Detta var i början av april. Har fortfarande rubbningar. Fått tillbaka smaken men en del saker jag tyckt om har börjat smaka äckligt helt plötsligt. 

Jag hade två månader på mig att hitta ett nytt jobb. Hade ingen aning vad jag ville jobba med. Jag var ju precis där jag ville. Ångest och rädsla över hur framtiden skulle se ut. Hur ska jag kunna betala mina räkningar nu?

Efter en tid hittade jag av en slump ett jobb som passade mig perfekt. Ett nytt hett hotell som jag skulle få vara med att starta upp från början. Jag sökte och fick jobbet. Fick nypa mig själv. Var så himla glad. Vilket nyöppnat hotell är fullbokat från dag ett frågade många sig. Galet vad vi kämpade och jobbade på. Min mormor gick bort och samtidigt som man skulle sörja, försökte man hålla humöret uppe hemma och på jobbet. Älskade min nya roll där jag fick mitt team jag skulle svetsa ihop. Lära känna nya personligheter och göra så gott jag kunde så att alla skulle trivas. Jäklar vad mycket jag har lärt mig! Så sjukt roligt.

För några veckor sedan ändrades det. Som från en dag till en annan så ändrades allt. Covid-19 ställde till det igen. Andra vågen kom som en käftsmäll. Nya restriktioner och regler igen. Ett måste med tanke på de ökande antalet smittade. 

Men detta har lett till att jag nu åter igen står utan jobb. Den här gången har jag ingen energi kvar. Orkar inte gå igenom det här igen. Har ingen aning vad ska göra eller vad jag vill jobba med. Måste få landa och göra en paus nu känner jag. Andas och göra saker kroppen mår bra av. Enda fördelen är att jag vet att jag är ledig både jul och nyår för första gången på fem år...

Hojta gärna till om ni har något passande jobb för mig!

Ta hand om varandra!

Kortet nedan påminner mig om att hålla huvudet högt och blicka framåt.

”Phoenix is rising from the ashes”