Translate

torsdag 27 november 2014

Vagabonds reseskrivarkurs med en deadline

För ett par helger sedan gick jag på en fantastiskt rolig kurs. En helg där jag fick lära mig massor av nyttigt. Jag pratar så klart om Vagabonds reseskrivarkurs på Egmont i Solna, Stockholm. Lite halvt nervös kom jag in till en ganska steril och avskalad lokal, där jag möttes av andra exalterade kursare. Det hade kommit folk från alla delar av Sverige, men även utomlands ifrån. Vagabonds egna redaktörer höll i kursen, vilket var uppskattat. Sista dagen kom även Pernilla Sjöholm och föreläste om "att skriva och fota". Under helgen fick man en hemuppgift. Man skulle skriva ett minireportage och vår deadline var senast söndag morgon. Åkte genast hem och började knåpa på en story, men det stod helt stilla uppe i knoppen. Hur skulle man knyta ihop den här med rätt ingress, vinkel, röd tråd och cirkelkompesation? På söndag eftermiddag delade vi upp oss i olika grupper och gav feedback åt varandra. Kändes extra roligt att få det av redaktörerna själva. Mitt minireportage blev mer som en krönika. Nedan kan ni läsa vad jag skrev. Jag har ändrat lite efter den feedback jag fick!  


Kontrasternas Stockholm

Ett myller av stressade själar springer nästan över varandra för att hinna med tunnelbanan. En syn som inte alls är ovanlig här nere i Stockholms undre värld. Tunnelbanan- en plats av kontraster där hudfärg, ögonfärg och bakgrund blir till ett. 

Ståendes på perrongen, hörs plötsligt ett dundrande ljud. Källarlukten försvinner och tunnelbanan susar förbi, samtidigt som håret flyger rakt upp mot de bländande lysrören i taket. Jag blir bortmotad av ett par yngre killar som skrattar åt varandras skämt, och pratar om hur grym kvällen kommer att bli på festen de är på väg till.

När jag äntligen får kliva på, möts jag av en unken lukt av svett och parfym. Kommer snabbt på andra tankar när jag ser en hund ligga på det kalla golvet, blöt av regnet. Kan inget annat, än att tycka synd om den. Hunden byts ut mot en vacker kvinna, med blodröda läppar och hår som säkert har tagit en evighet att få till. Lite halvt imponerad, tar jag en klunk av min heta cappuccino som har en eftersmak av kryddig kanel. Jag torkar av ett vitt skum från överläppen.

Som alltid, sitter jag i mina egna tankar och gissar vilket land mina medpassagerare kommer ifrån. Kanske som ett tidsfördriv, eller bara ett rent intresse. Som tur var, ringde hennes telefon.
¡Hola guapo! ¿Qué tal?
Kände mig nöjd att jag hade gissat rätt, och tog en klunk till. Dörrarna öppnades med ett ryck och in kom ett par musikanter med en varsin gitarr i handen. Uno, dos, tres, räknades högt och vips fick man underhållning den sista biten hem. En gammal dänga av den franska romer-gruppen Gipsy Kings spelades inövat. Det fick mig att drömma mig tillbaka till senaste resan som gick till Spanien. Med ett trevligt minne blev jag genast på bättre humör och la en femma i en mycket välanvänd kaffemugg. Tittar ut genom fönstret på ett grått och mörkt Stockholm. Märker knappt skylten med ”Ropsten”, då jag är kvar i mina dagdrömmar om varmare breddgrader. Min slutdestination är ett faktum och lämnar min plats med ett lugnare inre.

Vid pennan: Louise Andersson




torsdag 6 november 2014

La Plantación del sur Vincci & Costa Adeje-Teneriffa

Gubbarna hade kommit ner och dagen efter hoppade vi på bussen som skulle ta oss från Puerto de la Cruz till Los Cristianos. Bussen gick precis utanför lägenheten, och tog ca 1 h 15 min efter en rundtur förbi både den norra och den södra flygplatsen. Just den här bussen vi tog gick bara till Los Cristianos, men vi skulle ju längre så det blev en varsin taxi sista biten. Det är ca 8 km mellan Los Cristianos och Costa Adeje. Bussresan kostade 43.80 Euro för 2 vuxna och 2 barn (7 och 3 år gamla). Under resans gång, såg man hur naturen ändrade sig. Uppe i norra delen är det väldigt grönt och vackert med alla bananplantager och palmskogar. Den södra delen är mycket torrare, men när man kommer in i turistområderna är det fint planterat med träd och blommor även där.

Alla orter ligger efter varandra och det bästa är att man kan gå hela biten om man vill motionera på semestern. Jag hade tänkt att jag skulle gå till Playa de las Americas från Costa Adeje en eftermiddag med min son som skulle sova en stund i vagnen. Jag började från Playa de Duque, fortsatte förbi Fanabe och kom så långt som till Pinta. Orterna skiljer sig otroligt mycket från varandra och jag kom ganska snabbt fram till att jag hade valt rätt ställe att bo på.

-Costa Adeje är det finaste området längst den här kusten. Extremt exklusivt med stora lyxhotell som Iberostar, Gran hotell, Riu, Baobab och Vincci. Här var allt rent och otroligt vackert, med blommor och byggnader som såg ut som dom hade stått där sedan 1600-talet. Hotell Baobab var väl egentligen det enda här som var byggt som ett designhotell, med vit inredning och raka och moderna linjer. Plaza de Duque är ett nytt område med exklusive shopping och superflotta bostäder. Det byggdes i området nu, men det kommer bli hur bra som helst sen. Det finns några bra restauranger vid Playa de Duque, och den jag vill rekommendera är restaurang Acanto. Acanto är uppdelat i en restaurangdel och en bar/lunchdel. Om det är kyliga kvällar, sitter man skönast inomhus. Inredningen påminde mycket om Nordafrika, med jordfärger, tända lyktor och ljus, kuddar och vattenpipor (shisha). Otroligt mysigt och precis i min smak! Vi hade en perfekt kvällstemperatur, så vi satt utomhus och åt. Grym service och god mat. Min torsk var dock en aning för salt tyvärr, men för övrigt var det superbt! Mycket trevlig middag som förlängdes med en drink i bardelen innan hemgång.




































Här ska ni köpa Mojitos!
-Orten Fanabe är välordnat och har allt från lyxhotell till privata hus och lägenheter. Restauranger låg en efter en, med lite olika utseenden. Stranden var inte lika svart som uppe i Puerto de la Cruz, men fortfarande mörk, till skillnad mot Playa de Duque. Så fort jag rundade hörnet mellan Fanabe och Pinta, ville jag i princip vända hem igen.






-Pinta är extremt slitet och på varje fasad är målarfärgen avskavd. Utanför restaurangerna med plaststolar och bilder på menyerna, stod det trötta gamla inkastare som slickade sig runt munnen när man gick förbi. Observera att jag gick med en barnvagn med ett sovande barn i. Det var lite knepigt att ta sig med vagn, förbi hamnen och parkeringen längst bort, så jag vände tillbaka igen. Synd att jag inte hade mer tid att utforska kuststräckan, för jag hade verkligen velat sett Playa de las Americas.
Det här var det enda fina som fastnade på bild.
Ett hotell som jag länge velat besöka, är det som vi checkade in på. La Plantación del sur Vincci ligger mitt emot hotell Baobab, längst upp i Costa Adeje. Det kändes nästan som att man besteg ett berg varje gång man skulle hem från stranden. Det var en lång brant backe upp, men det var bara nyttigt för min bakdel. En annan positiv sak var utsikten från hotellet. Helt magiskt vackert! Jag smet iväg en sväng från poolen, och hittade ett väldigt harmoniskt område, på en stor gräsmatta som vette ut mot Iberostar Grand hotel el Mirador och hela kuststräckan på både vänster och höger sida. Där stod jag länge och njöt av tillvaron. 
Efter ett glas Cava vid incheck, gick vi ned och åt en lunch vid poolen. Helt okey mat. Det fina poolområdet var uppdelat i olika etager, vilket gjorde att hotellet inte kändes så stort som det var. Hotellet tillhör för övrigt "Small Luxury Hotels of the World".
Rummet hade några år på nacken, vilket man nästan hade väntat sig. Badrummet var däremot hur fint som helst, och hade inspirerats från romarriket. Badkar, massage-dusch, separat toalett och två handfat så man slapp bråka om vem som skulle få borsta tänderna först. Morgonrock och tofflor. Gratis deposit- box och internet på rummet. Balkongerna är olika stora beroende på vilket rum man får. Vi bodde ovanför bufférestaurangen, vilket luktade därefter. Tur att man älskar mat liksom. Vi tänkte att vi skulle äta på hotellets à la carte restaurang en kväll, men det styrde vi om. Det var kanske tur, för när vi gick dit kvällen efter, tittade servitören på oss, eller rättare sagt på våra två 3-åringar som hade en varsin boll med sig. Han förklarade försiktigt att vi kunde äta där ifall vi lovade att det skulle gå lugnt till. Vi gick till bufférestaurangen istället. Vi fick ett runt bord, vilket jag älskar, och maten var riktigt bra. Nästan lika bra som frukosten. Den där frukosten hade jag kunnat äta varje dag, livet ut. La Plantación del sur Vincci levde verkligen upp mot mina förväntningar. Detta hotell skulle jag kunna rekommendera utan att skämmas.