Translate

fredag 28 oktober 2011

Här börjar resan..

Här i Bredäng- en söderförort till Stockholm växte jag upp på 80 och 90-talet med mina föräldrar och syster i ett ganska lugnt radhusområde. Årskurs 1-6 gick jag i Slättgårdsskolan som klassades för att va en "töntskola".
Sen va vi tvugna att flytta till en högstadieskola som hade årskurs 7-9 eftersom skolan vi gick på va så liten, vi hade 2 stycken att välja på för det va ungefär lika långt mellan dessa två och Slättgård. Den ena va Bredängsskolan och den andra va Mälarhöjdsskolan.
Dessa 2 har alltid så länge jag minns legat i bråk med varandra och det beror väl igentligen på att klasskillnaden är så stor- i Mälarhöjden är det mer eller mindre bara stora villor och lugna omgivningar medans i Bredäng så är hela centrum full med höghus och människor från alla väldens små hörn.
Jag ville ju självklart börja i Bredängsskolan för den va absolut ballast tyckte jag och på ankäten man skulle fylla i skulle man skriva in namn på någon man kände så kanske man fick chansen att gå i samma klass som denna sen. Jag gick då på fritids (Gröna stugan) och hade lärt känna 2 stycken varav ena va astuff tyckte jag och skrev hennes namn som för övrigt inte finns med oss idag hörde jag ryktesvägen..

Den stora dagen kom till slut och då va det slut på lugnet och man va tvungen att växa upp fort.
Att växa upp i dagens samhälle som tonåring är inte lätt och jag tänker mycket på hur mycket det gör att fått växa upp i en trygg familj som gett mig den kärlek jag behövt, för det är så många man har sett som råkat illa ut som kanske behövde all kärlek dom kunnat få hemifrån för att undvika komma på fel väg.
Jag har fått följa med till socialen med min dåvarande bästa kompis och fick se hur tufft hon hade det och det enda jag ville va bara att hon skulle känna sig trygg och älskad..
Herr Alkohol har inte heller varit ett tryggt familjeämne, likaså har inte alltid pengar funnits som behövts.
Viktigt va också hur man va klädd- man skulle ha uppklippta crockerjeans från JC och luvtröjor med diverse tryck på och killerboots/buffaloskor. Jag kom ihåg eller har rättare fått sagt till mig ett antal gånger av min mamma hur det gick till till när jag skulle köpa mina kängor- hon grät utanför skouno medans jag va inne och köpte dom för hon tyckte dom va så fula, vilket dom va också men man skulle ha sånna bara helt enkelt.
Varje helg va det disco på ungdomsgården i Bredäng, där man för övrigt hängde flera dagar i veckan och stod man med sina små cigarettpaket för 18:- eller så hade man köpt styckes i tunnelbanans tobak för 3:- så hade man väl fått med sig lite dricka också :0)
Till och med att mamma dundrade in där och letade efter mig en dag när jag inte kom hem, så hon visste på vilka ställen hon skulle leta för där va man jämnt.
Spela basket skulle man göra för det gjorde alla andra även fast jag helst ville sitta och titta alla snygga grabbar istället som va i hallen. Dansa däremot älskade jag och jag tog salsalektioner på ungdomsgården bla och sen dansade jag på söder och kom 2:a på en tävling vi hade i disco/hiphopp.
Jag hade som sagt en väldigt nära vän då på den tiden som jag va tight med och hon sa att om jag lär henne att dansa salsa så skulle hon lära mig spanska och det va faktiskt seriöst ett tag med skrivbok och läxa- hela kittet:0)

Jag fullkomligt älskar att umgås med människor från olika nationaliteter och kulturer för det ger mig en sådan stor kunskap och inblick i det man inte är van vid annars.
När jag åker tunnelbana eller buss så brukar jag alltid observera och gissa vilken land den personen kommer ifrån och vad för historia den personen sitter på..

Det är också kul med facebook med tanke på att man någon gång i livet kanske väljer en annan väg och förlorar kontakt med dom man förut hängde med. Att man då kan hitta dom igen och följa deras liv är ju fantastiskt! En del har det gått riktigt bra för och för andra mindre bra. Det är bara att konstatera att livet inte är så rättvist och lätt.

Jag tror inte jag hade varit samma person som jag är idag om jag inte fick gå den lite hårdare vägen till vuxenlivet och jag är stolt att säga att jag kommer från Bredäng- hade aldrig velat växa upp någon annanstans.

 Ett foto över Bredängs centrum..
Vila i frid till dom som hittat vägen upp till änglarna!

3 kommentarer:

  1. Härligt att se att det är flera än bara jag som uppskatade att växa upp i Bredäng under 90-talet.
    Bor nu mera i Värmland igen men minns mycket väl diskon och andra hyss från den tiden i sthlm/Bredäng. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      kunde inte haft en bättre uppväxt!
      Ha en fin dag :)

      Radera